"Ett fantasieggande återupplivningsförsök är det dock och i händerna på Bachkören och Stockholms barockorkester även musikaliskt njutbart i en tolkning med hög grundpuls, fina solistinsatser från Susanne Rydén, Maria Sanner, Johan Christensson samt Lars Johansson-Brissman och toppat med en sällsamt sugande orkesterklang."
"Tillsammans med Drottningholms Barockensemble och solisterna Marie Alexis, Lena Susanne Norin, Leif Aruhn-Solén och Ulf Lundmark bjöd Bachkören på en h-mollmässa med alla tänkbara nyanser på plats: en fyrverkeriartad 'Gloria', en varm, innerlig 'Sanctus', en andlös 'Benedictus' och en majestätisk 'Dona nobis pacem'."
"En duktig kör har tre kännetecken; homogenitet, artikulation och intonation. Bachkören höll elitnivå på samtliga och såg dessutom ut att ha roligt medan de sjöng. Ingen dålig kombination.
De välkända körverken
'Der Geist hilft unser Schwachheit auf', 'Singet dem Herrn ein neues Lied' och 'Jesu meine Freude' gavs sitt rätta barockgung, insatserna var rena och säkra och konsonanterna blixtrade som solreflexer i kyrktaket."
"Visst tillhör Bachkören fortfarande landets elit... Trots (eller möjligtvis tack vare) sin professionalitet musicerar de naturligt och okonstlat. Allra bäst lät de i avslutande processionshymnen 'Alta trinita beata', förmodligen för att de sjungit den ett oändligt antal gånger."
"Körens och orkesterns musicerande är en väldigt mjuk helhet och andas
av en stor säkerhet i texternas framförande. 'Jesu meine Freude' sjöng kören mycket nyanserat och speciellt de
kvinnliga rösterna, som hade fått viss frihet, lyste fram under konserten.
Mera sällan hörda 'Mässa i G-dur' har man nog bojkottat i onödan. Verket bjuder strålande
polyfoni, ljus och glädje bland ofta lite mörka kyriesatser. Åter en
gång sjöng solisterna samtidigt mycket mjukt och ljust. Både verket
och framförandet var strålande exempel på barockens sinnliga djup."
"Vad beträffar ett rasande, stilistiskt fantastiskt övertygande framförande hade de svenska specialisterna inga besvär; lika litet som sångensemblen, som väckte stort bifall med Bachs motett 'Jesu meine Freude' och G-durmässan. Ovanlig och med förbluffande klanglig verkan (stereofoniskt) var köruppställningen, där alla fyra stämmorna stod 'huller om buller'. För övrigt kan man bara säga: sagolikt vackert och en fascinerande gestaltningsvariation. I Greifswald är fortfarande endast det bästa gott nog!"
"Nästan lika länge som kören funnits har den sjungit h-mollmässan. Själv har jag hört den i Adolf Fredriks kyrka gissningsvis femton gånger och just h-mollmässan just där har blivit en av livets nödvändigheter. Tanken och känslan skärps, kropp och själ njuter av precisionen, känslan och den märkliga, nästan dansanta lätthet som är så typisk för Bachkören."
"Jag har hört långa, mödosamma Messias, slappa, vacklande Messias och små, skrangliga, okoordinerade, 'autentiska' Messias. Men jag bryr mig inte längre, nu när jag slutligen har hört den som jag alltid har önskat att den skulle låta - glansfull, exakt, subtil och dynamiskt expressiv, och magiskt imponerande - klingande så fräscht som om bläcket på herr Händels notpapper ännu inte torkat."
"Bachkörens sång var vitalt skönt gestaltad. I det avseendet ett av de bästa konsertframträdanden jag hört av Händels Messias...Återhållsamheten var en välsignelse till exempel i starten på 'Amen', där Bachkörens förhållningssätt betonade denna fugas ursprung i renässansens polyfoni."
"Det finns stunder i livet då musiken fyller upp varenda cell i ens kropp, man närapå sprängs av lycka. Att då komma med synpunkter vore inte bara futtigt utan omöjligt, eftersom man uppfattar sig själv som en del av det hela....Antagligen får ingen av oss som bevistade lördagens Bach-konsert i Adolf Fredriks kyrka någonsin uppleva ett lika betydelsefullt framförande av h-mollmässan."